Magiska knep vid idétorka

tornetDet var sommar och vi hade hyrt ett hus i skärgården. Om jag inte minns fel regnade det den där dagen och vi ägnade oss åt sånt man gör en regnig semesterdag. Jag hade tänkt börja på ett nytt skrivprojekt, men kände ingen inspiration. Och det vet vi ju – inspirationen kan man inte vänta på om man ska få något gjort.

Längst ner i resväskan råkade jag ha en tarotlek, en helt ny bekantskap för mig. Vissa menar att man har spårat tarot så långt tillbaka som till de gamla egyptierna. Andra avfärdar det som trams. Jag var mest nyfiken på om jag kunde använda leken som ett verktyg i skrivandet, vilket som helst.

Det kunde jag.

Det regnade alltså och solen var lika frånvarande som inspirationen, så jag tog saken i egna händer. Jag lade en formation av tio kort enligt beskrivningen i den bok jag också hade med mig. Korten skulle ge en bild av en person, av det förflutna och framtiden och vad som påverkade i det undre och övre omedvetna. De skulle visa hur personen såg på sig själv, farhågorna och förhoppningarna. Om det här och mycket mer skulle korten ge en vink om. Men vems kort hade jag lagt?

Jag ropade på min son:

”Säg ett namn!”
”Nisse!”
”En siffra under fyrtio!”
”Tjugosju!”

Så det var alltså Nisse jag hade framför mig. Eller Nils som hans mor föredrog att kalla honom. En mörk, tjugosjuårig man vid namn Nils. Det är ett ganska ovanligt namn på en tjugosjuåring, tänkte jag.

”Ett namn säger så mycket om tiden, och om föräldrars syn på barnet” säger Majgull Axelsson till Anders Sundelin i boken ”Konsten att berätta en historia”.

Självklart var jag nyfiken på Nils och det här är den bild som växte fram.

Fortsätt läsa ”Magiska knep vid idétorka”