”Du får INTE skriva!”

Då och då ställs frågan i olika skrivarforum: ”Hur kommer jag igång med skrivandet? Jag har provat allt, men jag kommer liksom inte till skott.”

De vanliga råden är: ”Sätt dig och skriv!”, ”Skriv förutsättningslöst!”, ”Värdera inte, censuera inte, låt det bara flöda på!”, ”Varje resa börjar med ett första steg!”

Jag kan bli otroligt trött på mig själv när jag ger sådana råd. Ibland har jag god lust att säga ”Du FÅR INTE skriva! Inte ett enda ord! Det är förbjudet!” – enbart som ett experiment för att utmana och se vad som händer. Det kan väcka en trotsig delpersonlighet som ”minsann ska visa att jag gör precis som jag vill, utan att be om lov. Jäklar vad jag vill skriva nu!”

Det är så mycket som hindrar oss i vår kreativitet. Det handlar om vad vi inte tillåter oss att göra och vad vi anser oss ha rätt till. Det handlar om rädslan att misslyckas OCH rädslan att lyckas. Det handlar om att ha en dröm och kanske upptäcka att det var ett luftslott – och vad kan vara säkrare då än att låta drömmen förbli en dröm?

Det handlar om vilken bekräftelse vi fick när vi växte upp. När duger jag? Måste jag visa resultat för att duga, inför mig själv och andra? Ibland är det bra att ta en paus och som någon kommenterar här – berättandet fortsätter ändå, trots att det inte kommer på pränt. Det puttrar och pyser och tumlar runt till en brygd – det är magi.

Och framför allt: Lust och motivation, var kommer de ifrån?

Lektören romandebuterar 2015

alléSå har det äntligen hänt. Min roman har hittat hem. Idag kom jag och förläggaren Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag överens om utgivning, troligen hösten 2015. Det är en höstroman, inte en sprallig feelgood-historia som du slukar i hängmattan runt midsommar. Det är en eftertänksam historia om att våga möta det mörka och komma ut i ljuset. Det handlar om gränslöshet och dess konsekvenser. Om att som barn skapa sin egen sanning och som vuxen tvingas omvärdera den.

Det hela började med en promenad genom ”min” allé, en dag i mars för drygt två år sedan. Två barn var på väg hem från skolan och försvann i dimman framför mig. Jag tog som vanligt ett fotografi och när jag tittade på bilden hörde jag en röst från en obestämd plats bland träden som viskade: ”Bullarna som aldrig blev bakade”.

Jag kunde inte låta det gå mig förbi. Jag var tvungen att börja gräva, skriva och berätta. Romanen får troligen en annan titel. Bullarna har gjort sitt, men de var en effektiv igångsättare.

Jag är särskilt glad att just Ewa vill ge ut romanen. De böcker hon ger ut handlar om ”livets skörhet, själslig utveckling och intressanta människoöden och speglar hur vi ser på oss själva och andra.” Det känns bra. Mycket bra. Fortsätt läsa ”Lektören romandebuterar 2015”