Skrivarsafari – en kurs i kursen*

yvonnes flipflopsHar precis kommit hem efter två intensiva veckor med Skrivarsafari, en kurs jag håller på Fridhems folkhögskola sedan fyra somrar tillbaka. Jag brukar uppmana deltagarna att inte berätta vad de jobbar med, just för att kreativiteten och lusten att experimentera med ord inte ska hämmas av vad vi intalar oss att vi är. Vi är ju så mycket mer än det.

Att vara en skrivande människa är också en identitet. Som med alla roller kan det bli besvärligt den dagen vi inte längre kan, vill eller får utöva det vi har identifierat oss med – som att skriva till exempel.

Deltagarna på Skrivarsafari har kommit olika långt i skrivandet. Vissa har inte skrivit en rad, några har ett etablerat författarskap, eller är på god väg. Det är därför jag brukar inleda med högläsning av en fantastisk text, ”Inbjudningen”, för att skapa det tillåtande ”rummet” som är så viktigt om man ska våga tillsammans med andra.

Inbjudningen

Det intresserar mig inte vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du trängtar efter, och om du vågar drömma om att möta ditt hjärtas röst.

Det intresserar mig inte hur gammal du är.

Jag vill veta om du vill riskera att se ut som en dåre för kärlekens,
för drömmarnas skull, för äventyret att leva.

Det intresserar mig inte vilka planeter som står i konjunktion till din måne.

Jag vill veta om du har berört det innersta av din sorg, om du har blivit öppnad för livets svek eller har blivit förtorkad och sluten av rädsla för mer smärta.

Jag vill veta om du kan sitta kvar i smärta, min eller din egen, utan att röra dig för att dölja den eller ta bort den.

Jag vill veta om du kan finnas i glädje, min eller din egen; om du kan dansa hängivet och låta extasen fylla dig från fingertopparna till tårna utan att säga åt oss att vara försiktiga, vara realistiska eller att tänka på det begränsade i att vara människa.

Det intresserar mig inte om den historia du berättar för mig är sann.

Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv; om du kan uthärda anklagelsen att svika och inte svika din egen själ.

Jag vill veta om du kan vara trogen och därigenom pålitlig.

Jag vill veta om du kan se skönheten även om den inte är vacker varje dag, och om du kan se att din källa är i Guds närhet.

Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt och mitt, och ändå kunna stå vid sjöns strand och ropa mot silvermånen: ”Ja!”

Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har.

Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött, plågad ända in i märgen, och göra vad som behövs för barnen.

Det intresserar mig inte vem du är, hur det kom sig att du hamnade här.
Jag vill veta om du tänker stå mitt i elden tillsammans med mig och inte dra dig undan.

Det intresserar mig inte var eller vad eller tillsammans med vem du har studerat.
Jag vill veta vad det är som bär dig framåt inom dig när allt annat sviktar och försvinner.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv; och om du verkligen tycker om ditt eget sällskap under de tomma ögonblicken.

/inspirerad av Oriah Moundain Dreamer, en indianäldste, maj 1994

: : :

* ”Kurs i kursen” är en formulering jag har lånat av Kerstin Elfving som tilldelades PyskosyntesAkademins Margo Russell-stipendium 2012. Jag fick själv stipendiet år 2010, som en uppmuntran för mitt arbete som skrivarpedagog och skrivarcoach. Jag hade ingen aning om då att Skrivarsafari skulle ha en kurs i kursen. När Kerstin berättade om en dröm hon hade haft inför ett seminarium med chefer och ledare inom näringslivet förstod jag. Drömbudskapet – att skapa en kurs i kursen – blev ett svar på hur hon skulle nå fram och in. Skrivarsafari är inte bara en kurs i kreativt skrivande. Vi ägnar oss också åt personlig utveckling. Kanske en början på en inre resa?

Insändare – en guldgruva

insändareDu kan få inspiration till fiktiva karaktärer överallt. Insändarsidorna i lokalpressen är en guldgruva. Jag läser dem med stor fascination och blir så nyfiken. Vad är det för människa som blir så upprörd över ett hål i gatan, en lösspringande hund eller att någon inte hållit upp dörren, så att hen måste skriva en insändare där man kan känna svaveldoften sticka i näsan?

Här är ett helt underbart exempel från min lokaltidning i förra veckan, under rubriken ”Ge barnen Alice Tegnér” :

Jag mötte ett lämmeltåg med små barn, alla utklädda till troll, prinsessor, hockeyspelare med mera. En Täbyförskola var på utflykt i Näsbypark. Men varifrån kom musiken? Jo, i en barnvagn låg en bandspelare och på högsta volym dånade ”Manboy” över nejden. Det är tydligen 2-åringarnas musik nu för tiden. Har Täbypedagogerna någonsin hört talas om Alice Tegnér eller Lennart Hellsing?

/Förvånad mormor

Jag vill veta vad den här personen äter till frukost. Vem är hennes favoritförfattare? Hur reagerar hon om någon tränger sig före i kön? Sparar hon rester i små burkar? Tar hon en snaps till sillen, eller står hon över? Så många frågor. Jag måste gå till botten med det här.

Jag. En fiktion?

Hur skildras egentligen jaget i litteraturen? Ingrid Elams vill med boken ”Jag. En fiktion.” visa hur jaget använts i litteraturhistorien fram till idag, från Sapfo till Maja Lundgren. Det låter intressant, ur ett psykosyntesperspektiv.

Kristoffer Leandoer recenserar i SvD och funderar ett steg till när han undrar vem berättarjaget är i Elams bok. Han har också en teori om tanken bakom titeln, att ett jag är något man måste skapa själv och att det blir sanning först som fiktion. Själv blir jag nyfiken och susar snabbt in på nätbokhandeln för att beställa boken.

Läs recensionen här: Ingrid Elam – Jag. En fiktion (Sakprosa) | Litteratur | SvD.

Skrivarsafari i sommar

I sommar är det dags igen. För tredje året i rad arrangeras Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Vecka 27, alltså den 2-6 juli 2012. Jag kan inte tänka mig en bättre present till någon som vill ägna sig åt skrivande under några sköna sommardagar. Kanske till dig själv?

Skrivarsafari blir som tidigare år ett äventyr på insidan. Skrivandet börjar inte nödvändigtvis i huvudet, det kan lika gärna börja i foten när den nakensmyger fram i daggvått gräs. Kanske väcker det ett doftminne av våtvarm hammock, eller smaken av hallon? Med bilder, musik, guidade visualiseringar och mycket annat kommer vi att aktivera våra sinnen och hitta fantasivägar in i skrivandet.

Skrivarsafarin var en del av min resa tillbaka till homo ludens!”

Så tycker en tidigare deltagare. Homo ludens, den lekande människan. Det blir mycket lek, men också allvar. Det kan vara omtumlande att upptäcka att man faktiskt inte är en huvudfoting. Min erfarenhet som psykosyntesterapeut är en tillgång den här veckan, även om vi förstås inte kommer att ägna oss åt terapi.

Anmäl dig på Frihems folkhögskolas hemsida >>