Boka en privat skrivarweekend med AC Collin

Nu har du chansen att lägga vantarna på mig en hel helg, (lördag + söndag). Det blir bara du och jag och ditt skrivprojekt. Du har min fulla uppmärksamhet från morgon till kväll. Det är du och ditt skrivande som står i fokus. 

Jag skräddarsyr skrivhelgen efter dina behov. Den kan innehålla allt från skrivövningar, feedback, samtal och reflektioner om den kreativa processen, till din personliga relation till rollen som författare.

Tid: lördag – söndag, 10:00 – 18:00. Vi gör avbrott för lunch och äter middag tillsammans på lördag.

Plats: Mitt förslag är att vi håller till på Karby Gård Konstcenter i Täby där jag har min skrivarstuga. Vi kan också vara i lokalen på Torsgatan 63, centralt i Vasastan i Stockholm. Har du andra idéer är jag öppen för förslag, men

Pris: 9.500 kr för privatpersoner. I priset ingår läsning av utdrag ur manus som förberedelse, max 25 sidor.

OBS. I priset ingår inte kostnader för dina resor, mat eller uppehälle. Önskar du vara på annan plats, utanför Stockholm, tillkommer mina resekostnader samt för övernattning.

 

Är du fler än en?

Är ni ett sällskap som brukar ses och ha spännande, utvecklande aktiviteter? Har ni redan lärt er göra sushi, provat klättervägg eller barbershop? Boka mig för en skrivarhelg. Vem vet, det kanske resulterar i en gemensam antologi?

Kontakta mig för mer info, eller ring 0733 38 66 22.

 

”Du får INTE skriva!”

Då och då ställs frågan i olika skrivarforum: ”Hur kommer jag igång med skrivandet? Jag har provat allt, men jag kommer liksom inte till skott.”

De vanliga råden är: ”Sätt dig och skriv!”, ”Skriv förutsättningslöst!”, ”Värdera inte, censuera inte, låt det bara flöda på!”, ”Varje resa börjar med ett första steg!”

Jag kan bli otroligt trött på mig själv när jag ger sådana råd. Ibland har jag god lust att säga ”Du FÅR INTE skriva! Inte ett enda ord! Det är förbjudet!” – enbart som ett experiment för att utmana och se vad som händer. Det kan väcka en trotsig delpersonlighet som ”minsann ska visa att jag gör precis som jag vill, utan att be om lov. Jäklar vad jag vill skriva nu!”

Det är så mycket som hindrar oss i vår kreativitet. Det handlar om vad vi inte tillåter oss att göra och vad vi anser oss ha rätt till. Det handlar om rädslan att misslyckas OCH rädslan att lyckas. Det handlar om att ha en dröm och kanske upptäcka att det var ett luftslott – och vad kan vara säkrare då än att låta drömmen förbli en dröm?

Det handlar om vilken bekräftelse vi fick när vi växte upp. När duger jag? Måste jag visa resultat för att duga, inför mig själv och andra? Ibland är det bra att ta en paus och som någon kommenterar här – berättandet fortsätter ändå, trots att det inte kommer på pränt. Det puttrar och pyser och tumlar runt till en brygd – det är magi.

Och framför allt: Lust och motivation, var kommer de ifrån?

Magiska knep vid idétorka

tornetDet var sommar och vi hade hyrt ett hus i skärgården. Om jag inte minns fel regnade det den där dagen och vi ägnade oss åt sånt man gör en regnig semesterdag. Jag hade tänkt börja på ett nytt skrivprojekt, men kände ingen inspiration. Och det vet vi ju – inspirationen kan man inte vänta på om man ska få något gjort.

Längst ner i resväskan råkade jag ha en tarotlek, en helt ny bekantskap för mig. Vissa menar att man har spårat tarot så långt tillbaka som till de gamla egyptierna. Andra avfärdar det som trams. Jag var mest nyfiken på om jag kunde använda leken som ett verktyg i skrivandet, vilket som helst.

Det kunde jag.

Det regnade alltså och solen var lika frånvarande som inspirationen, så jag tog saken i egna händer. Jag lade en formation av tio kort enligt beskrivningen i den bok jag också hade med mig. Korten skulle ge en bild av en person, av det förflutna och framtiden och vad som påverkade i det undre och övre omedvetna. De skulle visa hur personen såg på sig själv, farhågorna och förhoppningarna. Om det här och mycket mer skulle korten ge en vink om. Men vems kort hade jag lagt?

Jag ropade på min son:

”Säg ett namn!”
”Nisse!”
”En siffra under fyrtio!”
”Tjugosju!”

Så det var alltså Nisse jag hade framför mig. Eller Nils som hans mor föredrog att kalla honom. En mörk, tjugosjuårig man vid namn Nils. Det är ett ganska ovanligt namn på en tjugosjuåring, tänkte jag.

”Ett namn säger så mycket om tiden, och om föräldrars syn på barnet” säger Majgull Axelsson till Anders Sundelin i boken ”Konsten att berätta en historia”.

Självklart var jag nyfiken på Nils och det här är den bild som växte fram.

Fortsätt läsa ”Magiska knep vid idétorka”

Reser till Deia för att hänga tvätt

Deia På söndag bär det av till Mallorca. Jag ska dit och hänga tvätt. För en gångs skull ska jag leva som jag lär och använda mig av en av de metoder jag själv missionerar om som skrivarcoach: ”Tvättstrecksmetoden”.

Det är dubbla känslor. Jag känner ett visst motstånd, men också mycket förväntan. Precis som det ska vara, antar jag.

Under våren blev jag färdig med ett manus som jag har arbetat med en längre tid. Min vän och kollega Elisabet Norin lektörläste, jag korrigerade och satte punkt. Det kändes bra. Skrivaren gick varm och personalen på postkontoret strålade när jag släpade fram kassen med ett tiotal inslagna buntar som skulle vidare till olika förlag.

Två veckor senare fick jag det första beskedet: ”Vi tycker att ditt manus verkar intressant och har därför lagt ut det för läsning hos en extern lektör. […] Vi lovar att höra av oss i början av augusti.”
Fortsätt läsa ”Reser till Deia för att hänga tvätt”

Insändare – en guldgruva

insändareDu kan få inspiration till fiktiva karaktärer överallt. Insändarsidorna i lokalpressen är en guldgruva. Jag läser dem med stor fascination och blir så nyfiken. Vad är det för människa som blir så upprörd över ett hål i gatan, en lösspringande hund eller att någon inte hållit upp dörren, så att hen måste skriva en insändare där man kan känna svaveldoften sticka i näsan?

Här är ett helt underbart exempel från min lokaltidning i förra veckan, under rubriken ”Ge barnen Alice Tegnér” :

Jag mötte ett lämmeltåg med små barn, alla utklädda till troll, prinsessor, hockeyspelare med mera. En Täbyförskola var på utflykt i Näsbypark. Men varifrån kom musiken? Jo, i en barnvagn låg en bandspelare och på högsta volym dånade ”Manboy” över nejden. Det är tydligen 2-åringarnas musik nu för tiden. Har Täbypedagogerna någonsin hört talas om Alice Tegnér eller Lennart Hellsing?

/Förvånad mormor

Jag vill veta vad den här personen äter till frukost. Vem är hennes favoritförfattare? Hur reagerar hon om någon tränger sig före i kön? Sparar hon rester i små burkar? Tar hon en snaps till sillen, eller står hon över? Så många frågor. Jag måste gå till botten med det här.