”Du får INTE skriva!”

Då och då ställs frågan i olika skrivarforum: ”Hur kommer jag igång med skrivandet? Jag har provat allt, men jag kommer liksom inte till skott.”

De vanliga råden är: ”Sätt dig och skriv!”, ”Skriv förutsättningslöst!”, ”Värdera inte, censuera inte, låt det bara flöda på!”, ”Varje resa börjar med ett första steg!”

Jag kan bli otroligt trött på mig själv när jag ger sådana råd. Ibland har jag god lust att säga ”Du FÅR INTE skriva! Inte ett enda ord! Det är förbjudet!” – enbart som ett experiment för att utmana och se vad som händer. Det kan väcka en trotsig delpersonlighet som ”minsann ska visa att jag gör precis som jag vill, utan att be om lov. Jäklar vad jag vill skriva nu!”

Det är så mycket som hindrar oss i vår kreativitet. Det handlar om vad vi inte tillåter oss att göra och vad vi anser oss ha rätt till. Det handlar om rädslan att misslyckas OCH rädslan att lyckas. Det handlar om att ha en dröm och kanske upptäcka att det var ett luftslott – och vad kan vara säkrare då än att låta drömmen förbli en dröm?

Det handlar om vilken bekräftelse vi fick när vi växte upp. När duger jag? Måste jag visa resultat för att duga, inför mig själv och andra? Ibland är det bra att ta en paus och som någon kommenterar här – berättandet fortsätter ändå, trots att det inte kommer på pränt. Det puttrar och pyser och tumlar runt till en brygd – det är magi.

Och framför allt: Lust och motivation, var kommer de ifrån?